Andas in, andas ut

Har du satt dig ned och bara andats idag? Inte haft mobilen på eller datorn i knät, bara varit stilla och andats?

Inte jag heller och här sitter jag - trött och irriterad och helt omedveten om de fina sakerna som finns omkring mig. Det är sällan jag tänker på hur bra jag har det utan fokuserar istället bara på alla problem jag har. För mig just nu är den största delen att jag hamnat i ett moment 22 mellan CSN och skolan vilket gör att stressen över hur jag ska klara mig ekonomiskt bara ökar. Men så sa en person ”men tänk på allt bra du har istället, lösningen på problemet kommer och det är ingen idé att du stressar över det just nu”. Jag tittade på honom och tänkte att det är ju väldigt sant – varför springer jag runt och är stressad för sådant jag inte kan påverka för stunden? Visst det är bra att lägga upp planer och tänka framåt, men om du inte kan göra något förrän du exempelvis fått svar från olika ställen, så är det ju absolut inget att stressa över under tiden fram tills du får svaren – eller hur?

Här är ett exempel på hur omedveten man blir om omgivningen när man grottar ned sig för mycket i sina problem och inte stannar upp, andas och ser sig omkring.

I helgen hade jag ännu inte fått reda på vilken röra jag hamnat i med CSN – inte något som är mitt fel men som har blivit mitt problem att lösa. Jag satt hemma och kände att det var för fint väder för att vara inne så jag tog på mig bra skor och gick ut för att utforska det nya området jag precis har flyttat till. Utan så mycket oro och stress kunde jag slappna av och se mig omkring – faktiskt se vad jag gick förbi och inte bara traska förbi nedgrävd i mina tankar. På vägen hittade jag ett stort fält med solroser, en fantastiskt fin mur och en hage med ett härligt gäng får som man fick klappa på. Jag kom hem glad och mådde mycket bra efter frisk luft och den lycka jag känt när jag såg alla de fina solrosorna. Sen bara någon dag senare fick jag veta från CSN att det har skett ett missförstånd mellan skolan och dem och jag behöver fixa poäng och en massa annat – du förstår hur jobbigt det var att inse att jag inte kommer få CSN på ett tag tills jag fixar detta. Sen dess har jag mått sämre och låtit stressen ta över. Har inte gått den där rundan jag hittade i helgen, inte suttit på den där muren och bara kollat ut över fältet – och andats.

Så idag uppmanar jag dig och mig själv att varje dag, flytta fokuset från alla måsten och alla sysslor och bara sätta dig ned och andas. Sätta dig ned och tänka på de bra sakerna i livet eller gå ut och utforska ett nytt område – men det viktigaste: att lämna all stress och fokusera på andningen och det som gör dig glad!

Ha det bäst,

Tove

De tre stadierna av mig

Hur min ångest påverkar mig kan variera väldigt mycket. Den kan smyga sig på långsamt och jag hinner förstå att det är på gång eller så är det som en smäll i magen och jag är en knut av ångest från ingenstans. Som ni förstår är det då inte alltid lätt för mig att stoppa det innan det är för sent men något jag lärde mig under terapin var att det är okej att må dåligt och att man inte ska stressa förbi känslan för att sluta må dåligt. Det gjorde att jag inte blev lika rädd och orolig varje gång jag fick ångest.

För i början av våren så fick jag ångest av att jag fick ångest... Låter konstigt men de var så det blev. Ångesten för mig var en indikator på att jag fortfarande inte mådde bra och jag började känna mig orolig för att jag aldrig skulle bli riktigt bra efter utmattningen. När jag pratade om detta med min terapeut gav han mig ett tips: "när du får ångest så tänk att det bara är en känsla, den är inte en del av dig. Låt den vara där, känn varför den uppstod och sen låt känslan gå vidare". Först lät det som trams men att just låta sig vara i känslan av ångest och säga till sig själv att det här är okej, gjorde det mycket lättare att dämpa ångesten och sen kunna släppa den helt.

Så jag ser det som tre stadier:
Ett är när jag får ångest - jag låter den vara där och säger till mig själv att det är okej så att jag inte stressar upp mig.
Två är att jag andas och är kvar i känslan, identifierar den, så jag kan släppa den.
Tre är när jag släpper den och igen säger till mig själv att det är okej att det hände, att det inte betyder att jag mår sämre igen och att jag nu kan fokusera på annat så att jag inte hänger kvar i att jag fick ångest.

Idag mår jag ju mycket bättre men min ångest kommer fortfarande då och då men nu är jag okej med det - jag blir inte orolig att jag har trillat tillbaka ned i utmattningen utan inser att det är en naturlig del av livet att ha ångest och att jag nu vet vad jag ska göra för att få bort den.

Hur jag gick från okej till ångest till okej igen

Hej!

Mitt namn är Tove och för två år sedan gick jag in i väggen. Ja egentligen kallas det för utmattningssyndrom. Och vad är det? Jo, enkelt förklarat så lever man med extremt hög stress och press i alldeles för lång tid vilket gör att hjärnan börjar stänga av vissa delar, man kan få ångest och panikattacker och för att göra det ännu bättre - depression. 

Så "stressa inte sönder dig" är inte något folk säger för att överdriva. Själv trodde jag det och fortsatte ta på mig mer och mer saker, försökte studera och jobba samtidigt som jag försökte uppehålla den sociala delen av livet också. Det gick så långt att jag levde med stress på för hög nivå alldeles för länge och började må riktigt dåligt. Folk sa till mig att jag gjorde för mycket men för mig var det sammankopplat med en positiv sak - har du många projekt och studerar och jobbar är du en bra och framgångsrik person. Så självklart lyssnade jag inte och gjorde snarare tvärtom - jag tog på mig mer för att visa att jag minsann inte är en medelmåtta. Men tji fick jag. 

Efter att ha hamnat hos dåliga arbetsgivare, varit orolig över pengar och läst kurser på universitet bara för att få CSN kom jag in på den linjen jag drömde om. Så började jag läsa i Uppsala och att hitta boende där är ju minst sagt svårt. För mig blev det så att jag aldrig fick en ordentlig paus efter gymnasiet, då jag försökte få det att gå runt med olika jobb, pengar och boende. Så redan innan jag började med en seriös utbildning var jag redan halvt utbränd. Lägg då till boendestrul plus hög fart på universitet så kan du ju gissa vad som hände. Jag kraschade - totalt. 

Det började med att jag tappade ord, de kom ut fel eller så mindes jag inte vad det var jag ville ha sagt. Sen började koncentrationen försvinna och att försöka göra anteckningar under föreläsningarna var helt klart omöjligt. Trots att jag mådde så dåligt fortsatte jag jobba på så istället för att bara kraschlanda verkade jag fortsätta gräva ned mig i marken för att komma ännu längre ned... Tillslut klarade jag knappt av att socialisera - att gå ut i köket när mina rumskompisar satt där och åt mat var omöjligt och jag smög alltid ut när ingen var där, rädd för att någon skulle komma och börja prata med mig. Det blev en ohållbar situation tillslut.

Men! Som tur var hade jag väldigt fina vänner och familj runt mig som fick mig att börja prata om hur jag mådde - en vän rent utav tvingade mig att prata om det. Och tur var det! Hon drog ur proppen och jag insåg hur enormt stressad jag faktiskt var och hur dåligt jag verkligen mådde. Det var som att släppa ur allt luft ur en ballong och där låg jag platt på golvet och grät efter att ha släppt på alla mina anspänningar. Efter det tog jag tag i det ordentligt och började prata med en professionell person regelbundet och berättade för min familj och andra runt omkring mig hur det låg till. Lättnaden som sköljde över mig varje gång jag öppnade upp mig gjorde det enklare att prata om det och se på mig själv utifrån. Jag började träna på att gå utanför lägenheten utan att vilja springa och gömma mig, att sätta mig och äta lunch med andra och att det är okej om jag tar min "rehabilitering" i min takt. Även när jag sa att jag bara ville ta en paus från allt fanns mina vänner och min familj där och hjälpte mig. Så efter att ha varit sjukskriven i 6 veckor från skolan började jag studera igen. Kursen var relativt enkel och jag märkte att jag börjat få tillbaka min koncentration och när jag väl klarade tentan så hoppade jag upp och ned av glädje i fem minuter. Min kille kollade väldigt konstigt på mig men hakade sen på glädjedansen i köket. 

Det är under två års tid jag haft utmattningssyndrom och det var nu i våras som jag äntligen fick en ordentlig paus och sen kunde återuppta mina studier. Jag har fortfarande en lång bit kvar innan jag blir helt "återställd" men jag är på god väg. Det är av mina upplevelser från förr, hur jag har det nu och vad jag tänker om framtiden som jag vill dela med mig av.
Under en lektion i neuroanatomi pratade vi just om fenomenet utmattningssyndrom och det blev en väldig diskussion i klassen. Jag valde då att dela med mig av hur jag haft det för att understryka hur allvarligt det är att leva med för hög stress. Efter lektionen kom många fram till mig och sa att jag var modig och att det var bra att jag berättat om det. Efteråt insåg jag hur sällan vi faktiskt pratar om psykisk ohälsa, stress och hur samhället och sociala medier ställer krav på oss som individer. Min önskan är att detta ska bli en plats där vi kan diskutera och få dela med oss av egna upplevelser. För det som hjälpte mig mycket var att ha någon att prata med och få reda på att jag inte var ensam om att må dåligt. Jag hoppas att du som läser kan bli hjälpt eller att du kan ta med dig detta till en kompis eller familjemedlem som går igenom samma sak som jag gjort, och gör. 

Ha det bäst!